Bergdala Spinnhus

Original, "inspirerat av" eller kopia?

Vävning kan ju göras just så komplicerat som man vill ha det: tuskaft, kypert, satin - vem har "rätten" till dem?

Barber (i boken Women's work - the first 20000 years) anser att vävningen funnits i ca 20 000 (tjugo tusen) år.
Geijer (i boken Ur textilkonstens historia) nöjer sig med 6000 (sex tusen) år.

Tanken svindlar. Blotta idén att jag, 20000 (eller 6000, det kvittar) år senare, skulle kunna hitta på något som aldrig gjorts förr känns omöjlig. Ändå gör jag ju just det: varje tråd i varje väv får en placering som just jag har bestämt, med mer eller mindre eftertanke.

"Designer" eller plagiatör?
(Observera: jag vet ingenting om copyright eller andra lagar i dessa sammanhang - detta är bara privata funderingar!)

Det beror på intentionen, skulle jag säga.
Tänk kökshanddukar: 12 vita trådar, 12 blå, vävda i tuskaft med samma trådantal i varp som i inslag. En "egen design" eller en "kopia"? Inte vet jag - jag har aldrig räknat trådarna i mina (gamla köpta) handdukar, trots att jag tittat på dem så många gånger.
Om jag först räknar trådantalet i mina (gamla köpta) handdukar, för att kunna väva likadana nya - då plagierar jag. Eller kanske det ska kallas "kopierar"?
Om jag däremot tittar på samma handdukar, bestämmer att jag vill göra "något liknande", låter bli att ta fram måttbandet, och sedan bestämmer att det kommer att bli bra med 12 vita, 12 blåa trådar - ja, på sin höjd är jag då "inspirerad av" de gamla handdukarna.

En vävbekant med kontakter i musikervärlden föreslog en gång att vi vävare skulle ta upp ett musikeruttryck i dethär sammanhanget - "melodi: trad(itionell), arr(angemang): Stina Sångare".
På handdukarna skulle det alltså kunna stå: modell och mönster: trad, arr Stina Vävare.
Är inte det ett fantastiskt bra förslag?

Men såhär då:
jag får en idé till en väv, helt "ur det blå": hur blir det om jag gör en 4-patidräll mönstrad som en vanlig 4-skaftskypert? Sagt och gjort - jag pysslar med bindning, partiordning, uppknytning, trampordning... Till slut hade jag ett västtyg (i detta fall i bomull och tagel- läs mer här). Jag vävde på fyra partier, partierna var spetssolvade på tre skaft, mönsterordningen var från ena änden sett först 2/2 kypert, som sedan vände i spets (mitt på ryggen) och övergick till 2/2 bruten-omkastad kypert.

Hur originellt är det? Hade jag hittat på något nytt? Mja - jag har visserligen aldrig sett en väv med ett drällmönster som föreställde kypert - men, å andra sidan, alla vävare har väl sett bindemönster på vanlig kypert? Och någon annan har säkert också, vid något tillfälle, fått för sig att behandla det som ett partimönster. Vem har då "plagierat" vem?

Den viktigaste frågan kanske ändå är: spelar det någon roll? Först och främst: ingen får en idé "ur det blå". Vi får idéer för att vi är de vi är: vad vi har sett i livet, vad vi har läst, vad vi har hört -. Någon filosof har sagt att "vi ser inte världen som den är - vi ser den som vi är". Vi kan alla utgå från precis samma idé, men komma till radikalt olika resultat - är det inte underbart? Och dessutom innebär det att det är "ofarligt" att dela med sig av sina idéer - ingen annan kommer ju ändå att utföra dem på precis samma sätt!

Själv brukar jag alltid titta efter nya vävidéer, efter spännande plagg, efter inspiration, kort sagt. När jag ser något jag gillar, så tittar jag noga på det, kanske provar plagget och så vidare. Sedan går jag därifrån. Lite senare försöker jag rita av vad jag såg.
På det sättet tror jag att jag bara har själva idén kvar - den idén som fick mig att titta på mönstret/plagget från början. Rentutav hoppas jag att jag glömt detaljerna...

Litteratur:
 -  Elizabeth Wayland Barber: Women's work : the first 20,000 years : women, cloth, and society in early times
ISBN 0-393-03506-9

 -  Agnes Geijer: Ur textilkonstens historia
ISBN 91-7844-706-2 (inb, 4. uppl, 2006)

 -  Janet Arnold: Patterns of Fashion: The cut and construction of clothes for men and women c.1560-1620
ISBN 0-333-38284-6

tillbaka till början