Bergdala Spinnhus


Hemslöjdsrörelsen och den "tysta kunskapen"

Jag undrar hur det egentligen står till med vår vilja att bevara det som emellanåt benämnes "den tysta kunskapen" - vill vi verkligen bevara den som aktiv kunskap, eller vill vi bara ha den kvar som ett kuriosum att ta fram och visa upp vid vissa tillfällen?

Som exempel kan vi ta de linspånadstävlingar jag deltagit i under åren - en del anordnade av hemslöjdsföreningar, en del av andra organisationer. Gemensamt för dem alla har varit att reglerna har varit underförstådda (vid ett tidigare tillfälle frågade jag en konsulent efter dem, och fick till svar att dem kunde hon inte lämna ut), samt att bedömningen varit "hemlig" (dvs deltagarna har fått sin placering, men utan kommentarer eller protokoll), samt att domarna aldrig velat redogöra för hur bedömningen går till ("det är så många olika faktorer som påverkar"). - Lyckligtvis tycks policyn ha förändrats, Monica M-R skickade genast ett ex av ett tomt bedömningsprotokoll när jag nyss frågade.

Nå. Om vi verkligen vill bevara en aktiv kunskap i linspånad, varför tar vi inte tillfället i akt och gör tävlingen inte bara till en tävling, utan också till ett utbildningstillfälle? Här har vi ett antal väl kvalificerade deltagare, och flera dito domare. Varför passar vi inte på, för publikens, och inte minst för deltagarnas fromma, att ha en genomgång med öppen bedömning och kritik? Tänk vad mycket vi alla skulle kunna lära oss av detta! Vi deltagare, vi kan få veta hur en bedömning går till, vi skulle kunna få veta vad domarna saknar hos oss var och en, vi kunde få tips på hur vi i framtiden kunde spinna bättre garn. Som det nu är, får vi bara veta vem av oss som var bäst - men bara på en relativ skala. Fortfarande har vi ingen aning om huruvida någon av oss är "bra" - kanske är vi alla "underkända", på en absolut skala, eller kanske är vi alla rentav "väl godkända". En stor anledning till att jag deltar i tävlingar, är att jag faktiskt vill lära mig spinna lin, och att spinna det "bra" enligt någon grund. Och tänk vad mycket lättare det skulle gå om jag finge hjälp av de närvarande experterna!

Låt mig jämföra med en annan bedömningssport jag känner till: dressyrridning. På den tiden jag var aktiv kunde man i nästan vilken ridsportaffär som helst köpa Tävlingsreglementet, utgivet av Svenska Ridsportens Centralförbund. I Tävlingsreglementet kunde man läsa om alla regler som gällde, om inget annat sades i propositionerna. Man kunde läsa om bedömningsgrunderna, hur domarna skulle döma, vilka fel som ansågs allvarliga och vilka de kunde ha överseende med. När sedan tävlingsdagen kom, och man hade ridit sin klass, så fick man detaljerade protokoll - ett från varje domare. På de förtryckta protokollen fanns också plats för kommentarer, och de flesta domare var generösa med sådana. Man fick alltså inte bara (till exempel) sitt underkända betyg på den ökade traven, utan kunde få en kommentar som "bra första halvan, sedan gick takten förlorad" - och alltså kunde man veta att man var på rätt (eller fel) spår i sin ridning, även om man inte nådde fram denna gång.
Ett utmärkt sätt att använda tävlingar också för utbildning och spridande av kunskap!

Vore inte det en metod att främja den aktiva kunskapen, må den sedan vara "tyst" eller inte?

Kerstin Fröberg, Bergdala

© Kerstin Fröberg 2000