Pantografering: samma mönster på olika stora glas, hur fungerar det?

Pantografens två funktioner är dels att kopiera ett givet mönster från en förlaga till som mest 24 stycken glas och dels att skala om mönstret, förminska det, från en förlaga som kan vara 30-40-50 cm till en storlek som får plats på ett glas.

Som framgår av den film som beskriver mekaniken sker skalningen i två riktningar, dels i glasets höjdled och dels i sidled, dvs längs glasets omkrets.
De här två skalorna kan ställas in oberoende av varandra vilket är nödvändigt för att mönstret skall kunna anpassas till olika glas.
Samtidigt är det så att ju mera mönstret förminskas desto lättare blir det att köra mönsternålen i förlagans spår. Om skalorna alltså är radikalt olika, exempelvis så att mönstret förminskas bara två gånger i höjdled men tio gånger i sidled, så kommer mönsterföljningen att bli väldigt lätt i sidled men tung i höjdled.

Som också framgått av filmen ställs skalorna in genom att man ändrar vinklarna på två gejdrar.
På den pantograf vi har finns inga som helst hjälpskalor för att ställa in dessa vinklar. Det mest rimliga antagandet är att skalningen har ställts in genom att ett glas av den aktuella serien har spänts in och de två gejdrarna sedan har justerats tills skalorna stämt innan produktionen har startat.

Bilden på de fem glasen här ovan illustrerar behovet av att kunna skala om mönstret. Mönstret är upprepat fem gånger kring glasens omkrets och har en tät anslutning så att det bildar en obruten bård runt hela glaset.

Behöver man skala om i sidled för olika glas?
Det är lätt hänt att man tror att mönstret behöver skalas om för att nå runt hela omkretsen på coupeglaset till vänster jämfört med dessertvinglaset längst till höger. Men så är det inte. Antalet mönsterkopior runt omkretsen bestäms av hur många nålar som används.
I den här servisen har man alltså använt fem ritsnålar för att kopiera mönstret fem gånger. Skalan i sidled har ställts in så att mönstret precis fyller en femtedel av ett helt varv motsvarande en vinkel av 72 grader. Detta, att varje mönsterkopia fyller precis ett femtedels varv, kommer att gälla hur stort eller hur litet glaset än är.

Att skala om mönstret i sidled kommer alltså, i det här fallet, att leda endera till att närliggande rapporter överlappar varandra eller till att det uppstår ett mellanrum mellan dem beroende på om skalan ökas eller minskas. Men så länge som skalan är oförändrad kommer förhållandet runt glaset, mönstrets anslutning eller mellanrum etc, att vara helt oberoende av glasets diameter.

I höjdled, däremot, måste skalan anpassas från exempelvis coupeglaset till vitvinsglaset som är nummer två från vänster. Det innebär också att mönstrets proportioner blir annorlunda. I det aktuella exemplet spelar det kanske inte så stor roll eftersom mönstret i sig är komplext och svåröverskådligt.

Men låt oss se på servisen Elon istället.

Mönstret Elon består i grunden av en cirkel med in- och omskrivna mönsterelement. Då det här mönstret placeras på glas med olika höga kuppor ser man tydligt hur det ändrar form och blir ovalt då det etsas på lägre glas (se detaljbilden till höger).
Om man vill undvika detta måste man endera öka avståndet mellan mönsterrapporterna eller öka antalet nålar och därmed antalet rapporter runt omkretsen.

Men proportionerna mellan sida och höjd påverkas också av glasets form. I pantografen lyfts glaset och sänks vertikalt i ett förvalt och konstant skalförhållande till mönsterbilden. Men om kuppan – som i nedre delen av ett coupeglas – är väldigt flack kommer en liten förskjutning i vertikalled att innebära en stor förskjutning i horisontell led.
Allmänt sett kommer en stor förändring av glasets diameter längs höjden att innebära att proportionerna längs glasets höjd förändras på ett tydligt sätt. Om mönstret är oregelbundet eller på annat sätt svåröverskådligt blir detta inte störande, men om mönstret är mera bildmässigt måste man se upp med de här effekterna.

Inför Gävles 500-års jubileum 1946 gjordes en serie glas med ett panorama runt hela omkretsen. Detta panorama delades upp på tre separata mönsterplåtar. Mönstren på dessa tre plåtar skall alltså ansluta exakt till varandra runt glasets omkrets. Samtidigt får ju inte mönstrets proportioner, dvs förhållandet mellan höjd och sida, bli alltför olika originalmönstret på plåten. För att det här skall fungera får glasen inte ha alltför kupig form.

Tyvärr har vi inte kunnat finna någon bild på Gävle-glasen - har du att dela med dig av får du gärna höra av dig!

Vi vet inte exakt hur detta har gjorts men man kan gissa att pantografen varit utrustad med tre nålar och att sidskalningen varit sådan att varje plåt fyllt ett tredjedels varv. Två av ritsnålarna har sedan kopplats loss och den första plåten har ritsats med en enda nål. Därefter har den första nålen kopplats ur och den andra har kopplats in. Den andra plåten har placerats på mönsterbordet och passats in noggrant och därefter har mönstret från den andra plåten ristats. På motsvarande sätt har sedan den tredje plåten placerats på mönsterbordet, den tredje nålen har aktiverats och den sista mönsterbilden har ristats. Detta har ställt höga krav på passning och på skalning men eftersom plåtarna faktiskt är separata och den sammanlagda bilden är alltför stor för att alla plåtarna skulle kunnat läggas samtidigt på mönsterbordet är den ovanstående förklaringen den enda rimliga.

Såhär fungerar en pantograf rent mekaniskt (även om den ännu är i delar):

Denhär sidan har fått låna plats av Bergdala spinnhus.