Bergdala Spinnhus


Om gamla vävskedar av trä

Under åren hade jag samlat på mig en hel del gamla vävskedar, så'na där gamla med lameller av trä (eller om det var "rör"? ...jag hade ju hört historien om varför det heter "rör per cm").

Varje gång jag fick fatt i en ny, mätte jag upp den i det moderna systemet - alltså räknade antal "rör" (mellanrum) på 10 cm. Skrev dit mitt uppmätta värde, ställde skeden bland de andra. Jag använde dem ibland, men oftast använde jag ju de moderna skedarna.

Så, en dag, fick jag se en artikel om gamla skedar. Där stod både ett och annat som lät väldigt... konstigt. Det kom för mig att jag skulle skärskåda mina gamla skedar. (Så småningom lånade jag in från mina vänner också. Till slut har jag noga studerat sådär 50-60 skedar.)
Dessutom sökte jag (svensk) litteratur - det finns inte mycket skrivet, så det var snart gjort.

Nå. Jag fick lära mig ett och annat - och en hel del som inte gick ihop med varandra.
Några saker kan min erfarenhet slå fast: vävskedar gjordes i alla möjliga längder, och i alla möjliga tätheter, vad det se'n än står i böckerna.
Jag har mätt skedar med vävbredder från 70 cm till 119; tätheter från 17 rör/10 cm till 129. Påfallande är också hur låga de är - min lägsta är 5,5 cm, den högsta är knappt 8. (När jag började väva var de flesta nya metallskedarna 10 cm, nu blir 12,5-cm allt vanligare.)

Det mest spännande är indelningen och märkningen.

Indelning:
ofta ser man att gamla vävskedar har en tråd trädd längs med, fram och tillbaka över skedens hela bredd. Det visar sig att det finns ett antal system för denna indelning. Bland de skedar jag räknat finns trådar som markerar 20, 30 (vanligt), 48 (vanligt), 50 och 60 rör.
Tre st har också bläckmarkeringar längs med, alla markerande 60 rör. En av dessa har också tråd som markerar 30 rör.
I en vävbok från 1925 (Montell-Glantzberg: Vävboken, som finns nedladdningsbar i pdf-format här) står det till och med att "innan en ny sked tages i bruk skall den upp-pasmas"!

Varför just 30, 48, 60?
Enligt Grenander-Nyberg fanns flera olika system för garnberäkning: "pasma" om 60 varv samt "bund" om 96 - det fanns även 100-varvspasmor. I vissa delar av landet kallade man sin garnbunt för "tal".
Såvitt jag förstår har två trådar/rör varit det vanligaste skedningsmönstret. Markeringar på 30 rör ("sked-pasma") motsvarar då en pasma (60 tr), markeringar på 48 motsvarar ett bund (96 tr).
Varför man valt just dessa siffror vet väl ingen säkert idag. Grenander-Nyberg har flera resonemang om hur de olika siffrorna kan tänkas relatera till olika i trakten vanliga vävtekniker.
- I mitten på 1700-talet försökte "överheten" att standardisera härvornas storlek till 100 tr/pasma, med, som vi sett, varierande framgång. För att få leverera exportgarn måste man alltså räkna i hundratal, men hemma fortsatte man att räkna med de gamla siffrorna.

Ibland angavs vävbredd i antal pasmor snarare än antal centimeter (eller vilket längdmått som användes).
Läs mer on det i artikeln om äldre vävlitteratur, eller på Vi KronobergsVävares sida om Majas pasme-räkning.
Detta sätt att räkna användes alltså ännu på 1920-talet, fortfarande med "konstiga" siffror för pasme-begreppet (alltså närmare 200 år efter att man försökt införa 100-trådarspasmor).

tre träskedar

en småländsk sked, 48 rör/"skedbund"

lagad med spik

Så var det då märkningen.
Märkningen? Inte hade väl mina gamla skedar några märken? Eller, i så fall, var fanns de?


olika märken

27 små streck; 27 48-tråds-bund, 125/10

Jo, nog fanns de där, på det "vanliga" stället: ett av tvärstyckena i ändarna.
Ofta är skedarna märkta med något slags romerska siffror, men inte alltid med det vanliga romerska systemet...
Sålunda kan till exempel IIIV betyda 8 (som borde skrivits VIII); det finns exempel på VIIIIi (alltså V + 4 st I + en halvstor vertikal) som betyder 9,5. Värre blir det med till exempel IIX: är det 8 eller 12 som menas?

Vad själva märkningen betyder är olika, efter vad jag kan förstå.
Svedenfors uppger att det finns ett par olika sked-benämningar. En av dem är "hundra-skedar" (alltså hur många hundra rör det går på skeden) samt "tjog-skedar" (hur många tjog rör som finns i skeden). Tjog-skedar är vanligen glesa, avsedda för mattvävning, anför Svedenfors.
(I någon mån vederläggs det av de 20-indelade skedar jag sett, av vilka flera varit ganska täta. De har alla varit från syd-sverige, eventuellt Skåne.)
Svedenfors påstår vidare att skedar endast tillverkades 1 meter (100 cm) breda. Detta är uppenbart inte alldeles sant... och Grenander-Nyberg skriver att (i Dalarna) man ansåg att en vävsked bara skulle vara drygt vävbredden. Man hade olika breda skedar för tyg till skjort-liv och till ärmarna.

Det finns även andra sätt att ange märkningen. En del har dessutom märkning enligt flera system.
Två exempel:
Rekordet har nog den som vi idag skulle beteckna 82/10, 115. På den står INSI (inbränt - kanske tillverkarens märke); 60 tal på aln (skrivet med blyerts); Upphämta (skrivet med bläck); H Lindelöf (skrivet med bläck) samt ett inristat iIIIIV.  not
En annan är märkt med både IIIV och IIVXX. Händelsevis har den 800 rör (IIIV = 8), men även 27 (IIVXX = 27) skedpasmor om 30 rör/st (26 hela och en sista slatt med 23 rör).

Men det finns också många märkningar som helt enkelt anger hur många pasman/bund skeden innehåller, utan någon relation till det totala antalet rör.

Att ha olika metoder/beräkningar/bas-tal i olika regioner är dock inget specifikt for Sverige.
I Murphy: A Treatise on the Art of Weavingfrån 1842 (nedladdningsbar här) finns spännande läsning om de många olika system man använde i Storbritannien på 1800-talet. (sidan 419 ff)
Murphy beskriver industriella system.
Vet någon hur vi hade det i den tidiga svenska textilindustrin? Grenander-Nyberg antyder att man där endast använde 100-systemet för att räkna "pasmor", men hur var skedarna indelade? Mejla mig gärna!

Till sist: detdär med "rör". Hos Svedenfors finns mycket att läsa om importerade (ja, importerade!) vassrör. Tydligen kunde de användas som packningsmaterial för en del annat, bl. a. socker. De bästa vassrören kom från Indien och Spanien, och kom ofta till Göteborg via Holland.
Detta verkade vara de vanliga tand-materialet för skedmakarna i Markarydstrakten.
I en artikel från Dalarna kan man läsa att tänderna ofta gjordes av gran, sälg, syren m.fl. inhemska träslag.



Not:
Det finns mera att fundera över vad gäller just denna sked. Den är alltså 115 cm lång, 82 rör på 10 cm (eller totalt 940 rör).
De två referenser jag har funnit till begreppet "tal" är att det skulle betyda antingen 60 eller 100 trådar.
Om man räknar om tätheten till alnar får man 495 rör på en aln (1 aln = 59,5 cm). Om vi för enkelhets skull rundar av till 500 rör/aln, skulle det betyda att ett "tal" är drygt 8... : 500 / 60 = 8,3. Även om ett "sked-tal" är hälften av ett "härv-tal" blir det orimligt. (Om någon vet något om "tal" - snälla mejla mig!)
Vidare är den märkt med "upphämta". Just denna sked är en av de lägsta jag mätt, med endast 5,8 cm skäl-utrymme. Jag har aldrig vävt upphämta, men föreställer mig att det inte skulle vara fel med att större utrymme...?
tillbaka

Litteratur:
Svedenfors: Vävskedsmakeri och hornslöjd - två utdöda hantverk (Nordiska Museet, nr 16 i serien Svenskt liv och arbete, som började ges ut år 1947; denna är från1952)
Grenander-Nyberg: Lanthemmens vävstolar (ISBN 91-7108-076-7, Nordiska Museet 1974)
Montell - Glantzberg: Vävboken, 1925, nedladdningsbar från handweaving.net
I Murphy: A Treatise on the Art of Weavingfrån 1842, nedladdningsbar handweaving.net
tillbaka

Webreferebs:
www.ljuden.com/gopshus/gopshusboken/vavsked.htm - ett kapitel ur "Gopshusboken"
tillbaka


  © Kerstin Fröberg 2012