Vi KronobergsVävare - oktober '11

Vi KronobergsVävare
hem Styrelsen 2010, kontakt Årets aktiviteter: Februari '11 Årsmöte '11 April '11 Maj '11 Utställning juli '11 augusti '11 September '11 Oktober '11 November '11 December '11 Tidigare år: Aktiviteter 2003 Aktiviteter 2004 Aktiviteter 2005 Aktiviteter 2006 Jubileumsåret 2007 Aktiviteter 2008 Aktiviteter 2009 Aktiviteter 2010 Teman under åren: * TRASVÄVAR * YLLE * VÄXTMATERIAL * BÄRBART * INREDNING Kuriosa och special: (se också registret) * Gamla vävnotor * Lisas vävar * Rackelbindningar Register Länkar
	Stramalj: stramalj, myggtjäll, droppdräll, språngdräll - alltså: vävar där bindningen skapar luckor och "glesmönster". Siv hade läst, kopierat, funderat, letat fram prover. Först fick vi höra lite om gardinernas historia, som (förstås) är kortare än man kanske tänker sig. De blev vanliga först mot 1800-talets mitt, först på slott och herresäten, senare även hos allmogen. Högreståndsgardiner var vanligen långa och draperade, medan allmogens första gardiner var bara halva (det vi kallar "cafégardiner" idag).
	Stramalj kan alltså ses som samlingsbegreppet för diverse bindningar som ger ett tyg med genombrutet mönster. Vävar inom stramaljgruppen bygger alla på tuskaft (måste alltså solvas enligt udda/jämnt-regeln), karakteriseras av omväxlande täta och glesa partier. Där de solvade motsatsgrupperna möts uppstår luckor. (Detta gäller i både varp- och inslagsriktning.) Den "klassiska" stramaljen har vissa trådar/inslag dubblerade. Om den solvas på endast ett parti skedar man gärna en grupp/rör, lämnar tomrör till nästa grupp. Så fort man vill ha mer än ett parti måste dock solvningen göras jämn, annars blir tuskaften randig! Eftersom gardiner ofta är glesa blir resultatet jämnast om man skedar endast en tråd per rör. Även för myggtjäll kan man skeda en grupp per rör för att "hjälpa" trådarna att bilda gles-luckor. Åter blir tuskaften jämnare om de partierna skedas med endast en tråd/rör. (Också här gäller ju förstås att med flera partier blir resultatet bäst med jämn skedning.)
	Alla så'nahär "bindnings-glesa" vävar kräver både koncentration och tillit att väva. I vävstolen är mönstret nästan omöjligt att se, så koncentrationen behövs för att upptäcka eventuella feltrampningar. Tilliten behövs för att man ska "våga" lita på att mönstret faktiskt ska komma att synas efter tvätt... (det fungerar - nästan alltid!) Här utbröt en diskussion om tvättning: Siv ville vara försiktig och rekommendera handtvätt för glesvävar av denna typ, men alla vi andra lata typer har använt tvättmaskin med bra resultat.

	Britt-Marie, som har hand om alla Lisa Ehlins prover, hade tagit med ett antal sådana. Ett par exempel: Ett par av dem kommer att finnas under Lisas vävar om ett litet tag.

	Siv har en favoritbok när det gäller konstruktion av speciellt myggtjäll: Väv själv din väv av Elsa Wallmark (1:a uppl 1937, 2:a uppl 1949 - finns endast på ett fåtal bibliotek). Eftersom boken är så sällsysn tar jag mig friheten att skriva av texten om myggtjäll: " I en tuskaftsväv kan man medelst vissa lösa mönstertrådar bilda små hopdragna mönster. Mönstertrådarna ligga vanligen lösa över tre och under tre varptrådar, men i en del vävnader komma dessa ställen ej intill varandra, utan två eller flera tuskaftstrådar kunna ligga emellan. Skola mönstertrådarna komma i regelbunden växling, varannan gång över och varannan gång under tre trådar, måste tuskaftstrådarna alltid vara av ett jämnt antal (n:r 31 A, B). Om tuskaftsinslagen, som gå på vardera sidan om ett mönsterinslag, gå på samma sätt i förhållande till mönstrets mittersta varptråd som mönsterinslaget, så komma mönstrets varp- och inslagstrådar att korsa varandra över och under tre trådar. Genom att på detta sätt gå lösa förbi flera trådar i taget, packas intill liggande trådar lätt tillsammans vid korsningspunkterna, under det att två eller flera tuskaftstrådar efter varandra ej vilja falla så tätt ihop. Därigenom bildas glesare och tätare partier, vilka göras ändå märkbarare därigenom, att tomrum oftast lämnas i skeden på vardera sidan om de tre hoppackade trådarna, vilka som regel även få följas åt i samma rör. Mönsterinslaget och tuskaftstråden därefter skola hållas något mindre sträckta än de övriga. Gå tuskaftstrådarna på vardera sidan om mönstertråden olika mot denna över mönstrets mittersta varptråd, packa sig trådarna ej tillsammans gruppvis som i förra fallet. Flera olika variationer av dessa vävsätt förekommer. I en del mönster t. ex. gå två och två mönstertrådar över eller under 5 trådar, men dessa mönstertrådar ligga ej alldeles intill varandra utan äro skilda åt av en tuskaftstråd (n:r 31 C). De följa samma regler som de föregående mönstren. Ligga jämnt antal tuskaftstrådar emellan mönstertrådarna, växla dessa så att de varannan gång gå lösa på rätsidan och varannan gång på avigsidan. Ligga ojämnt antal tuskaftstrådar emellan, kommer mönstertråden att alltid ligga lös på samma sida. Vävnaden, som blir tämligen gles, användes till gardiner. "

	... som en liten lustighet kan jag citera en liten bit av kapitlet "panamabilndningar" I panamabindningar följas två eller flera trådar åt, både av varp och inslag. Enkla och dubbla eller flerdubbla trådar kunna användas omväxlande, endast växlingen sker lika i varp och inslag. Panamabindningar förekomma med olika namn allt efter växlingarnas beskaffenhet, t. ex. javaväv (vanlig två-och-två-panama) och stramaljväv, n:r 33.
	www.bergdalaspinnhus.com/kronoberg/