Vi KronobergsVävare

Till att börja med litet om själva ordet.
Det (antagligen) äldsta ordet är det engelska CORDUROY, ett ord som de flesta äldre källor härleder till franska cord du roi (ungefär kungens snöre). Men... det har visat sig att man i Frankrike aldrig använt något uttryck som ens liknar detta... Det engelsmän menar med corduroy heter på franska velours à côtes (ungefär randig sammet).
Modernare källor vill istället härleda ordet till cord duroy, där cord förtfarande betyder ungefär snöre, eller upphöjda ränder, och duroy är en annan (gammal) engelsk tygkvalité (som var ett grovt ylletyg).
Så kommer vi till det svenska KORDEROJ, ett ord som använts i åtminstone 120 år. Det låter ju löjligt likt det engelska ordet, eller hur? Men där bedrar man sig: i samtliga uppslagsverk och textilmaterialläraböcker jag läst i står som första betydelse (ungefär) ett enklare kostymtyg, ofta randigt eller rutigt, så grovt att det aldrig blir blanknött. En del källor hänvisar till engelska, säger då att vi på svenska oftast kallar det för Manchestersammet, och framhåller att det är något helt annat än den svenska korderojen.

Mattan till höger vävde Elsa till januariutställningen under vårt jubileumsår. En kortfattad beskrivning publicerades i Solvögat 2/2007, men kan också läsas här. (Klicka på den artikel du vill läsa - det finns fler på denna sida).

Så, om CORDUROY handlar det alltså, och inget annat!

Som nyss nämnts är det samma bindning som det tyg vi brukar kalla Manchestersammet.
Peter Collingwood är en av de första som gjorde bindningen populär för mattor. Hans stora och mycket gedigna bok om matt-tekniker, The techniques of rug weaving kan laddas ned gratis från www.handweaving.net. Collingwood framhåller dock blygsamt att han fått idén från Alastair Morton (en känd brittisk textildesigner verksam under första halvan av 1900-talet).
I VÄV gamla och glömda tekniker av Eriksson, Getzmann, Gustavsson och Lovallius (Stockholm 1993, ISBN 91-27-03533-6) finns också en del att läsa om corduroy.

Ovan:
Elsas matta var med - ligger som en löpare på bordet.
Övriga prover har Kerstin vävt - en "flygande matta" med cellofan-inslag, ett par små gräsmattor, prov till en lurvig regnbåge.

Ovan höger ses dels ett gammalt prov, i en rejäl mattkvalité, dels en räcka småprover i olika cord-varianter. (Cord är inte detsamma som corduroy! - och ja, det är ett skedfel i mitten...)

I Collingwoods bok finns några exempel på färgeffekt (måste man väl kalla det?) - alltså hur mönster kan uppstå beroende på i vilken ordning man slår in de olika färgerna.
Överst till höger en bild ur boken, under den mitt försök att få till samma mönster. Det är ju inte alldeles likt... men kanske skulle det bli skillnad om det hade varit en "riktig" mattkvalité?

Nedan vänster: den flygande mattan, höger: närbild på regnbågsmattan.