Nog, nu!
Kerstin Fröberg
"Arbetet på fälten fungerade som ett skyddat rum för bonden. När han satt bak sin häst/på sin traktor/i sin skördetröska kunde han försjunka i egna tankar, bearbeta sina egna känslor och lösa sina egna problem. När han höll på med sin plöjning fick han vara ifred för sin "gumma". I smedjan kunde han slå av sig sina aggressioner, men också få utlopp för sitt skönhetssinne: han kunde smida extra krusiduller på de haspar han måste tillverka för att hålla dörrarna stängda mot väder och vind. Händernas automatiska rörelser hjälpte honom att komma i ett meditativt tillstånd, och han kunde dra sig undan till sin egen värld. När man smider/plöjer/besprutar potatisen tänker man."
Känns det igen?
Inte?
Ändå är det ofta såhär kvinnornas textila arbete beskrivs, i alla fall nuförtiden. I inbjudan till den
första "Textilsommar" på Virserums Konsthall (december 2002) skriver en anonym avsändare
(som borde vara Henrik Teleman, konsthallschef) att "kvinnors textila skapande är […] inte bara ett livbejakande rum
för sinnena utan också ett som befriar. Håller man på med sitt handarbete får man vara ifred för
sin 'gubbe'."
På den gamla webbsajten för Centrum för genusforskning vid Göteborgs
universitet skrev Birgitta Dahl, angående konferensen "Den feminina textilen" (november 2004) såhär:
" - Hemslöjd och handarbete har ofta kallats 'bortkastad kvinnokraft'. Men det är ett kvinnligt kulturarv
som bör uppskattas efter förtjänst. Kvinnors handarbetande har både inneburit ett vårdande av vardagen och
varit ett sätt att överleva."
På samma webbsida skrev Louise Waldén "[Det] har skapat en dold offentlighet i form av syföreningar och gillen där man handarbetat ihop. Och naturligtvis har den estetiska dimensionen varit jätteviktig. Genom handarbete har kvinnor skapat vackra ting som förgyller vardagen."
I Dagens Nyheter den 26/10 2005 skriver Kerstin Vinterhed om "praktverket" "Den feminina textilen". Bland annat skriver hon att "Handarbetet har fungerat som ett skyddsrum för många kvinnor. […] i vävstolen har de kunnat slå av sig sina aggressioner […] I skydd av handarbetet har kvinnorna kunnat dra sig undan och tänka sina egna tankar […]"
Hur har det blivit såhär?
Varför beskrivs kvinnor som arbetar med textil som offer?
Hur kommer det sig att mannen i sin egenskap av bonde, byggnadsarbetare osv aldrig beskrivs som offer?
Jag tror att det beror på många saker - en är förstås det alltjämt allenarådande manliga perspektivet på det mesta i vårt samhälle. En annan är vår tendens att glömma allt som hänt innan vi själva minns - att världen fram till för sådär 50-60 år sedan helt enkelt inte har funnits.
Läser man äldre böcker om textil, eller modernare böcker om ekonomisk historia, får man snart ett annat perspektiv. En intressant bok är Women's work: the first 20 000 years av E W Barber - hon beskriver textilens betydelse från allra första början (äldre stenåldern - redskap och kläder) fram till idag. Hon visar bland annat att redan under Minoisk tid (ungefär 2000 år f Kr) fanns kvinnoägda terxtilindustrier med stor betydelse för sin tids ekonomi.
Håller vi oss här hemma i Sverige, och till kortare tidsperspektiv, kan man snart se att i det svenska bondesamhället hade textiltillverkningen som hemslöjd en stor ekonomisk betydelse ända fram till sista halvan av 1800-talet. (Se tex Nylén: Folkdräkter, Geijer: Ur textilkonstens historia, Grenander: Lanthemmens vävstolar mfl.)
Självklart har handarbete för dekoration snarare än nytta existerat under lång tid, men den allra, allra största andelen kvinnor har producerat textil av ekonomiska skäl - om inte för avsalu så för användande i det egna hushållet: utan vävning, inga kläder. Visst - hårt arbete, dåligt betalt.
Gör det kvinnan till ett offer? Det beror ju förstås på hur man ser det.
Såhär kan man till exempel också se det: vi behöver alla mat. Utan jordbruk, ingen mat. Också detta hårt arbete, dåligt betalt.
Gör det bonden till ett offer?
Eller såhär: vi behöver, i vårt klimat, hus att leva i. Utan byggande, inga hus. Hårt arbete, och, förr i tiden, då man byggde sina egna hus, inget betalt.
Gör det byggaren/bonden till ett offer?
I Vinterheds artikel står vidare om de "okända" forskare som systematiserat svensk textil under de senaste cirka 100 åren: "textilkonstnärer, museifolk, etnologer och historiker. Alla kvinnor och alla praktiskt taget okända utanför den inre kretsen. […] en Hedvig Ulfsparre, en Lilli Zickerman, en Anna-Maja Nylén, en Agnes Geijer och många fler."
Visserligen är det Vinterheds problem att hon inte känner till något om textilforskning, men hennes formulering bidrar till synen på "kvinnan som offer" - inte ens en internationell storhet som Geijer erkänns som annat än just marginaliserad kvinna.
Tänk er detta:
"I [praktverket] 'Antarktis' kan man läsa om personer som Bellinghausen, Riis-Larsen, Halvorsen och Amundsen. Alla män, alla praktiskt taget okända utanför den inre kretsen."
Verkar det troligt?
Birgitta Svensson vid Nordiska Museet skrev, också på den gamla sajten på Göteborgs universitet, att "Det textila är ett feminint kulturarv. Hur kan vi se till att det blir ett arv att vara stolt över?"
Ja – inte är det då genom att romantisera och svamla om "inre rum", att tro att lagning är till för att meditera och att bara betrakta alla kvinnor i textilt arbete som okända "pysslare"!