Bergdala Spinnhus

TEXTILSOMMAR på Virserums konsthall

Kerstin Fröberg

Det som skulle kunnat bli "årets begivenhet" i södra Sverige, där man skulle "tillsammas skapa en hyllning till det textila arvet", blev istället en uppvisning i förakt för både kvinnor och textil: för att kunna hylla någon krävs det både respekt för och kännedom om dem/det man vill hylla. Saknas både kännedomen och respekten för utövarna blir utställningen bara en tom uppvisning av osammanhängande objekt.
Wanja Djanaieff forsöker att villa bort sitt förakt genom att samla ihop "det mest föraktade", dvs virkade stjärnor i grälla färger - men stannar på halva vägen och motarbetar sitt eget syfte genom att låta publiken bokstavligen trampa på stjärnorna. Vilket insikt i och respekt för textilt arbete skall publiken få av detta? Att virkade stjärnor också bildligt förtjänar att trampas på?
Föraktet för textilt arbete visade sig tydligt redan i inbjudan att delta i utställningen - en inbjudan så full av floskler att man kan undra hur någon seriös textilutövare, vare sig professionell eller hobbyist, kunde acceptera den: "när man handarbetar får man vara ifred för sin gubbe". Som ett ytterligare uttryck för hur (o)seriöst man ser på "handarbete" presenterade man villkoren endast två veckor innan man skulle ha in alstren - . När de skulle bedömas, möttes de och deras skapare av Djanaieff och en videokamera, och den i sammanhanget tämligen retoriska frågan om de hade något emot att bli videofilmade. Dessa visuella "kom-håg-lappar" (som det blev sagt vid filmningen) blev till en del av utställningen. Där kan man se mycket nervösa deltagare utan scenvana visa sina alster för den konstnärliga ledaren - "Skall man få godkänt eller får man underkänt?" ser man deltagarna tänka. Några passerar nålsögat, några får tydligt underkänt ... Vad vill man att publiken skall få för funderingar av detta? Publiken skrattar - av medkänsla förhoppningsvis - men mest skratt får de utövare som gör de sämsta framträdanden. Vad kan man lära sig av detta? Att det är rätt och riktigt att förlöjliga textilt arbete?

Vid vernissagen öppningstalade konshallschefen Henrik Teleman, som ånyo upprepade en mängd av flosklerna. Är det naivt rart, eller är det bara korkat, av en konsthallschef att presentera namnkunniga konstnärer som Maria Adlercreutz, välkända designers som Gunilla Pontén och Kerstin Boulogner som personer som handarbetar för att komma ifrån sin gubbe? Att en konsthallschef också hävdar att "textilen står utanför konsumtionssamhället" blir naturligtvis ytterligare en ursäkt för avnämarna att inte betala för textila verk, vare sig de är konst eller bruksföremål.

Jag menar att det är viktigt för oss textilutövare, till exempel genom Riksföreningen för Handvävning, att uppmärksamma uttalanden/utställningar av detta slag och att inte låta dem stå oemotsagda. Att inte låta oss bländas av "att få vara med", utan att tänka igenom den bakomliggande ideologin. Att säga att "[honom] behöver vi inte bry oss om" är att sticka huvudet i sanden, eftersom det är hans uttalanden som citeras. Som vi alla vet - om en osanning upprepas tillräckligt många gånger så blir den till en sanning. Och ännu så länge (hoppas jag innerligen) är det väl inte sant att vi håller på med vårt handarbete för att slippa ifrån våra gubbar?