Att läsa äldre vävlitteratur
Äldre vävlitteratur använder inte sällan ett språk som vi inte känner igen – eller i alla fall inte kan tyda exakt.
Ett exempel är Nina v Engeströms "Praktisk vävbok tillägnad den idoga Svenska kvinnan", 1:a uppl 1896
(också tillgänglig i faksimil från Bokförlaget
Rediviva.
Redan på sidan 5 träffar man på en tabell som inte är alldeles lätt att förstå:
" Om garn och väfskedar m. m.
En bundt bomullsgarn N:o 8 brukar innehålla 8 härfvor
[...]
En härfva bomullsgarn är omkring 720 meter = 1200 alnar (not 1) och räcker till ungefär 12 meter =
20 alnar, 1 pasman bredt. T. ex. om man skall ränna en väf 12 meter 30 pasman, kabba 30 härfvor. "
Att en härva bomullsgarn är 720 meter tyder på att man år 1896 använde samma engelska garnnumreringssystem i Sverige som vi gör nu (not 2).
Men hur mycket är en pasma?
Räknar man baklänges från 12-metersvarpen får man 60 trådar/pasma. (720/12 = 60). Den siffran
finns också i "Ny väfbok II" (not 3) – men där påpekas att man i andra delar
av landet räknar på 100 trådar.
På sidan 6 kommer nästa tillfälle att bli osäker:
" Uppgift på de i vanliga fall brukliga skedar till olika nummer af bomullsgarn.
Till N:o 8 ........ 120 à 130 rör på 15 cm = 1 qvarter
" "
10 ........ 130 à 140
[...]
" " 26 ........ 200 ........ 2 ändar i hvarje
rör. "
För det första kan man konstatera att "2 ändar i hvarje rör" torde vara tillämpligt på samtliga garner: 120 rör på 15 cm blir, omräknat, 8 rör på en cm (eller 80/10). Erfarenhetsmässigt kan man säga att 8 tr/cm av ett enkelt bomullsgarn nr 8 (som i grovlek motsvarar ungefär 16/2) blir alldeles för glest, åtminstone om det skall vara till "slit-tyg" – 16 tr/cm känns bättre.
Sedan kan man fråga sig vad alla dessa skednummer motsvarar i moderna skedar – och, varför anges de på 15 cm = 1 qvarter?
En rimlig förklaring – dock ej bekräftad utan bara byggd på gissningar – är följande:
Före år 1878, då SI-systemet (det decimala måttsystemet med kg, m och sekund som grundenheter) genom lag infördes i Sverige, användes foten som längdmått. En "fot" var i Sverige 296,87 mm och delades upp i 12 tum ("verktum"). (Observera att en engelsk fot är 304,76 mm, alltså något längre än den svenska). 1 verktum delades i sin tur upp i mindre delar genom successiv halvering: 1/2, 1/4, 1/8, 1/16, 1/32, 1/64 etc.
Vävskedar tillverkas traditionellt så att man virar en tråd eller ett snöre i spiral kring skedens båda längsgående spröt och sedan sätter in en "tand" (lamell), slår snöret ett varv runt igen, nästa tand osv tills skeden är färdig.
Låt oss nu anta att snörena som användes som distanser tillverkades i olika standardiserade tjocklekar och definierades av sin diameter. Då innebär det, att delningen mellan lamellerna i skeden skulle komma att – standardmässigt – vara 1/2, 1/4, 1/8, 1/16, 1/32, 1/64 ... tum. Till dessa mått har man antagligen även lagt 1/12 och dess multipler, eftersom 12 är en enkel och praktisk bas i beräkningar.
Som mått på finheten i vävskedar förefaller det som om man har använt sig av antalet rör/halv fot, dvs antalet rör/6 tum. (Måttet 6 tum kallades också qvarter.) Detta sätt att ange finheten kan jämföras med hur maskvidden i nät och vävd filter- eller siktduk i vissa länder alltjämt anges genom att antalet maskor per tum ("mesh") anges som mått istället för maskans verkliga vidd. Så till exempel anger måttet "200 mesh" att en given siktduk har 200 maskor per tum.
Så låt oss se vad detta leder till: