Bergdala Spinnhus

Att göra en "långsolvning"

Så hur gör man då en "långsolvning" (en som innehåller alla trådar, var och en inritad i rutmönstret)?

Vi fortsätter med samma schackbrädesmönster, samma som vi tittat på i "om partimönster", och som även finns med i "mera om partimönster":

Varje enskild ruta i partisolvnotan betraktas som en "förkortning" av någonting annat - något som inte är förutbestämt: ett antal trådar solvade efter ett visst mönster.

Först måste vi alltså bestämma vilken bindning vi önskar.

Det mest klassiska i sammanhanget är väl en "äkta dräll" - alltså en (vanligen enfärgad) rutig duk vars rutighet kommer från rutor med varpeffekt omväxlande med rutor med inslagseffekt.
En av flera möjliga bindningar är 4-skafts korskypert:

Men... de går ju "på olika håll"?
Det beror på att man vill ha "skarp anslutning" mellan de olika partierna. Skarp anslutning innebär att där partierna möts skall de mötas tydligt: om den yttersta tråden/inslaget i det ena partiet ligger "ovanpå" skall mötande tråd/inslag i det andra partier ligga "under".

De två vänstra exemplen här bredvid visar skarp anslutning - i mindre förstoring syns en tydlig rutighet, även när vi bara har fyra trådar i varje parti.
I de två högra exemplen har rutigheten förlorat i tydlighet. (Detta kan naturligtvis utnyttjas medvetet om man så önskar, men det är inte det traditionella sättet att väva dräll.)

Så byter man ut, ruta för ruta...:
en blå ruta i bindemönstret motsvarar en ruta med inslagseffekt, en vit motsvarar alltså en ruta med varpeffekt.
På samma sätt motsvarar en svart ruta i trampuppknytningen uppknytningen för inslagseffekt, medan en vit motsvarar uppknytningen för varpeffekt.

Så, till slut, har man en färdig solv-, tramp- och uppknytningsnota:

(I enlighet med gammaldags svensk konvention är mönstret nu i rött-och-vitt. Blått-och-vitt betyder, enligt samma notation, att det vi betraktar är ett partimönster.)

Måste man då skriva ut hela "långsolvningen"? Mer om det senare.

Men låt oss först se på en annan möjlig tolkning av partimönstret.

Låt oss välja en myggtjällsvariant - resultatet kunde bli en gardin, kanske?

I detta fall har vi bytt ut varje ruta på skaft 1 mot 6 trådar solvade 4-1-4-1-4-3 och varje ruta på skaft 2 mot 6 trådar solvade 4-2-4-2-4-3.
Motsvarande gäller trampordningen.
Som synes solvas varannan tråd antingen på skaft 4 eller skaft 3 - eftersom vi har 2 partier ("mönster") räcker det med 4 skaft för dethär mönstret.

Det finns många fler möjligheter att tolka partimönstret - för ett par förslag till, se "om partimönster" och " mera om partimönster".

 

---

Så, måste man då rita ut alla trådar, "göra en långsolvning"?

Ibland kanske man måste det, till exempel om man ska göra en beskrivning åt andra, eller om man har ett krångligt mönster med flera färger, eller...

Ofta kan vi hitta slovnotor som ser ut ungefär såhär (återigen byggd på partimönstret ovan):

Ibland, om vi till exempel vill ha flera stora rutor i vårt mönster ovan, kan det bli en rad till - :

Denna metod sparar utrymme, men är inte alltid alldeles lätt att följa, då man sitter där och solvar...

Ett annat sätt att tänka är att helt enkelt solva direkt från partisolvnotan.

Se tillbaka på det första exemplet: partisolvnotan med noteringen "grundbindning 4-skaft korskypert" räcker, under förutsättningen att vi vet hur man solvar, knyter upp och trampar en korskypert.

För myggtjällsexemplet kanske man vill uttrycka sig lite tydligare: "en ruta = 6 trådar", eventuellt med tillägget "parti 1 solvas 4-1-4-1-4-3, parti 2 solvas 4-2-4-2-4-3"

I böckerna brukar detta ofta refereras till som att man har "olika solv-sätt" för olika bindningar.

Själv tycker jag att det är betydligt lättare att använda en notation enligt ovan, än att ha en lång rad rutor som jag måste (på något sätt) dela upp i "logiska" trädningsomgångar.

Här har vi partimönstret till Kattfot i ranka, även kallad Ormaslingan.
(Kuriosa: på engelska kallas den också Snail's trail (snigelspår).)

Presenterat som partimönster kan vi lätt se hur "mönstret" ser ut när väven är färdig.

Väljer vi att väva det som daldräll kommer långsolvningen att se ut såhär:

Inte tycker då jag att den solvningen är speciellt lätt att följa...

Den går att "dissekera" - såhär kom den till:

Daldrällens solvsätt är som följer:

Följer vi reglerna ovan, och drar ett streck efter var 4:e tråd ser vi att det stämmer:

Då är det ju minst lika lätt att bara utgå från partisolvnotan, notera solvsätten och knyta en knut för var solvade 4 trådar...?

Även här måste vi ju till slut ha en översatt trampuppknytning: enligt partiuppknytningen skall trampa 1 sänka partiskaft 1. Enligt reglerna ovan ser vi att parti 1 är solvat på skaft 1 och 2 - alltså skall (mönster)trampa 1 knytas för att sänka skaft 1 och 2.
På motsvarande sätt ser vi att (mönster)trampa 2 skall sänka skaften 2 och 3, trampa 3 sänker skaft 3 och 4 och slutligen trampa 4 sänker skaften 1 och 4.
För tuskaften behöver vi de två återstående tramporna - ovan har jag satt dem längst till vänster. Många tycker att det är bättre att placera dem utanför mönstret - alltså: trampa 1 - tuskaft, trampa 2 till och med 5 - mönster, trampa 6 tuskaft.

Men trampordningen, då?
Även där går att följa partitrampningen: varje parti-inlag består av 4 mönsterinslag med ett tuskaftsinslag mellan varje. (Det betyder alltså att varje parti-inslag i väven består av 8 inslag: mönster 1, tuskaft 1, mönster 1, tuskaft 2, mönster 1, tuskaft 1, mönster 1, tuskaft 2.)
I flera vävböcker står det ungefär att "gör så många mönsterinslag som behövs för att rutan skall bli kvadratisk". Det är alltså inte nödvändigt att följa trampordningen exakt.