grå katt

Bergdala Spinnhus


Äldre vävlitteratur, varianter av notationssätt

 

Del 2: Andra böcker - äldre eller utländska

(Litteraturlista med länkar finns här)

Efter den drillen (se del 1) blev det något av en chock att möta "annan" litteratur. Det visar sig att nästan hela resten av världen (inklusive svensk textilindustri) inte markerar sänkta varptrådar. De markerar istället höjda trådar i bindemönstret. Det visar sig att, om man går till äldre litteratur, det finns nästan lika många sätt att skriva solvnotor som det finns författare...

Låt oss börja med några äldre svenska böcker.
  Först ett exempel från v Engeström, Praktisk vävbok. v Engeströms knytmarkeringar avser sänkning av skaft (se sid 11) – så här kan vi känna oss hemma. Däremot kan man i ögonblicket bli förvirrad av hennes sätt att ange trampordningar. Dock är det här sättet att skriva mycket utrymmesbesparande:
nr 8, sidan 28
nr 8, sidan 28
 

Vidare till Ekenmark: Mönsterbok för unga fruntimmer. Den innehåller ett par sidor allmän förklarande text, gömd mellan mönster-förklaringarna och planscherna. Där kan man läsa:
"Erinringar
5:o Att då uppknytningen skall ske uti nya Väf-Rustningen med Lattor, betyda alla nollorna snören uti de långa Lattorne, men alla de släta eller omarquerade rutorna, snören för de korta Lattorne.
6:o Att då uppknytningen skall verkställas uti gammal Rustning med så kallade Vassor, betyda alla de släta eller omarquerade rutor, snören uti Vassorne, och nollorne utvisa de skaft, som genom öfra knytningen å sålfskaftedn böra lyfta sig för hvarje trampning."
Alltså. Ekenmark markerar skaft för höjning.
De enklare mönstren har trampordning noterad på samma sätt som v Engeström – med siffror.
Notera att Ekenmark vanligen (men inte alltid) trampar från vänster.
fig 4
Dessutom, ser man när man betraktar de mera mönstrade vävarna, får man själv hålla reda på dels de närmare detaljerna, dels på hur de olika delarna av mönstret skall förhålla sig till varandra.
På plansch 31 ser vi en enkel dräll, med omväxlande 5 smala och 3 breda grupper.
I solvningen anger hon bården till vänster, och den består av 7 smala solvningsgrupper.
Till höger anger hon (från höger) de tre bredare omgångarna, följt av 5 smala omgångar.
Bilden på planschen föreställer alltså inte riktigt samma tyg som solvordningen ger.
I texten som hör till planschen (på sidan 25) finns trampordningen. Nedan har jag solvat "som det står", lämnat tomrum mellan bården och mittmönstret, samt gjort trampningen (läses nedifrån) som den angivits.

Min rekommendation blir att man alltid skall noga tänka igenom den beskrivning man tänker följa, innan man ger sig på att väva den. Skriv t.ex. in solvningen ordentligt i något datorprogram för att se hur de olika delarna skall placeras i förhållande till varandra - och för att se att beskrivningen är korrekt.

plansch 31
mönstret från solvningen
När man noga läser igenom "beskrifningarna" visar det sig också att många av de "façonerade" vävarna görs med mönstervarp som "bommas på den öfra eller provisionella garnbommen" så det gäller att hålla koll på både text och bild...

Hur som helst måste man beundra fru Ekenmark (och hennes tryckare!) för att ge gav sig på ett så ambitiöst projekt med de sättnings- och tryckmetoder som stod till buds på den tiden!

  Den lättillgängliga äldre utländska vävlitteraturen (författare som Duncan, Murphy, Falcot, Ashenhurst, Donat, Oelsner m.fl.) var ursprungligen avsedd för yrkesvävarna/industrin. Många av dessa böcker innehåller bara bindemönster, men en del har också mer eller mindre utvecklade teoretiska resonemang om vävstolar och bindningskonstruktion.
Vill man väva dessa bindningar måste man själv kunna ta ut solv- och trampordning, samt uppknytning. De brukar vara systematiska uppställningar efter antal skaft som åtgår.


Större problem kan man få med äldre böcker som vänder sig till hemmavävaren, eller med en del nytryck som egentligen är en yrkesvävares "anteckningsbok". De sistnämnda var ju inte ens från början skrivna för att andra skulle förstå – ibland kanske rent av motsatsen: om en konkurrent fick tag i "min" anteckningsbok skulle han inte förstå...

  Ett par exempel: Bronson: Early American Weaving and Dyeing (med undertiteln The Domestic Manufacturer's Assistant), ursprungligen utgiven 1817.
(Denna bok är den enda jag sett där skaft kallas "wings".)
Uppknytningsmarkeringarna är också svårlästa - men förklaring finns på varje sida.
Bronson nr 7
Bronson nr 7
 
  Som exempel på "anteckningsbok" har vi Cyrus Uhler. Hans handskrivna anteckningsbok är daterad 19:de augusti 1830.
Detta är vad vi får av Uhler – en solvning och en uppknytning. Men hur ser solvningen ut, egentligen? Och hur hade han tänkt sig att väva? Till höger en möjlig gissning:
Uhler, förslag
Uhler, bild


I början av 1900-talet hade, sades det, handvävningen "dött ut" i USA. Alltså kom det, från 40-50-talet, ut ett antal mer eller mindre primitivt framställda skrifter med vävbeskrivningar.

Många av dessa ville framhålla amerikanska traditioner - på olika sätt försökte man få till "äkta" och "ursprungliga" vävtekniker.

En av dessa väventusiaster var Lou Tate, som drev vävskola och publicerade ett antal småskrifter.
Här ett exempel från hennes Cape Breton coverlet patterns.
Som vi ser måste man veta både ett och annat för att över huvud taget förstå hur man ska läsa denna solvnota... (Det finns inga förklaringar till notationen.)

Teckningen likar en daldräll.
Nedan har jag, med hjälp av teckningen, försökt tolka solvnotan. Jag gjorde först ett partimönster.
I bindemönstret nedan har jag uteslutit tuskaften. Jag har kvar "trådläget" för att ansluta till Tates teckning, även om det leder till (till synes) långa obundna varptrådar.

Tate, sidan5
Tate, detalj
  En liknande, men "riktig" inbunden bok är Davison: A handweaver's pattern book, ca 1940. Denna bok är i högsta grad levande – många, många amerikanska handvävare av idag betraktar den som väv-bibeln.
Jag valde sidan 31, "Herringbone mixture", som exempel.
(Davisons uppknytningar är skrivna för sänkning.)

Alla mönster presenteras på liknande sätt, med fotografier bredvid.

Jag har ritat alla varianterna, så som de står.
(Det verkar som om Davison har ett tryckfel: nr VI och nr VII verkar vara förväxlade i fotolistan.)

En del av oss svenskar har kanske lite svårt att gå med på att speciellt nr V – VII skall kallas kypert, men det är vad Davison kallar dessa.

– En annan underlighet, när man umgås med amerikaner, är att de gärna beskriver sina solvordningar med ord som vi snarast förknippar med resultatet: "jag solvade en kypert, knöt som satin och vävde som daldräll", ungefär.
En teori jag har är att bl.a. Davison (och en del andra 1900-tals-"pionjärer") är skyldiga till denna språkliga egendomlighet – .

Davison sid 31
Davison, detalj
Davison, detalj
Davison, detalj
Davison, detalj
Davison, detalj

Litteratur med länkar

Alla länkar öppnas i nytt fönster - de flesta leder till specifika sidor på handweaving.net
tillbaka

  © Kerstin Fröberg 2009