Bergdala Spinnhus

Mera om partimönster

Men man måste ju inte vara traditionell...
Tidigare (i "Om partimönster") skrev jag att man kan betrakta varje enskild ruta i partisolvnotan som en "förkortning" av någonting annat - något som vi ännu inte bestämt: ett antal trådar solvade efter ett visst mönster.
Ett partimönster kan ses som en önskan: vi vill göra ett tyg med ett mönster som ser ut såhär. Ännu vet vi inte hur det skall gå till - men målet är att det skall vara mönstrat såhär.
Mönstringen uppstår vanligtvis genom att man använder olika bindningar för de olika mönsterytorna.
Det gäller alltså att identifiera rapporten för de önskade bindningarna - och att se till att de fungerar tillsammans på önskat vis. Detta kan ibland innebära att man måste använda ett större antal skaft och trampor än vad man i förstone tror.

Låt oss än en gång titta på ett enkelt schackbrädesmönster:

I klassisk svensk vävlitteratur ritade man alltid partimönstren i blått, detaljmönstren i rött. (I nyare böcker är ofta alla slags bindemönster tryckta i svart.)

Mönstret innehåller två partier, både i varpriktningen och i inslagsriktningen.

Om vi nu tänker oss att vi vill kombinera en 4-bindig kypert med inslagseffekt i den ena rutan med en rackelbindning i den andra rutan – hur går vi då tillväga?

Vi börjar med att identifiera de två bindningarna, med sina inredningar:

Man kan nästan alltid göra om en hoppig solvning till en rak, om man har tillräckligt många skaft. Man måste förstås också lägga till de nya skaften i uppknytningen, och se till att det nya skaftet får samma uppknytningsmönster som ursprungsskaftet. På detta sätt kan man ofta lyckas kombinera bindningar som till att börja med inte ser ut som om de skulle gå att kombinera.

Denhär metoden kan också vara bra även om man "bara" önskar sig en lättare solvordning – eller kanske framför allt om man har en besvärlig trampordning. Rackelbindningen ovan, till exempel, är mycket lättare att väva med rak trampning på fyra trampor än med spetstrampning på tre...